it haunts..

jag är förbaskat bra på att förtrycka och ändra på saker tror jag.
och när bra saker väl händer mig, sånt som man vill ska hända, då vänder jag om och tror att personen i fråga driver med mig.
tänk om jag i det läget hade öppnat upp allt och släppt in något som jag trodde skulle kunna ske, men istället fått ett slag i ansiktet och blivit nedtryckt i skorna av mina egna önskningar.
Men tänk om personen i fråga verkligen menade allvar. vem var det som utdelade slaget då?
vem är den som ska vara förvirrad och sårad?
har jag verkligen rätt att känna som jag gör.

läser jag in saker för mycket? jag tänker på minsta lilla händelse OM och OM igen. allting spelas upp som en film i mitt huvud. vart eviga ord upprepas och analyseras.
med olika tonarter, olika betoningar. olika betydelser
men vad jag än kommer fram till så kollar jag bara över nästa axel, letar efter nya svar, det måste ju finnas något svar som blir rätt? eller kommer jag bara fortsätta förvränga sanningen tills det är försent att vända om.
tills jag förlorat allt.

men gör som du alltid gjort ninni. stick huvudet i sanden och hoppas att allt försvinner och att du inte drunknar i dina egna tankar.


I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave - I was the one who left
I wish that you would just leave
'Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

....

You used to captivate me
By your resonating light
Now I'm bound by the life you (I) left behind
Your face it haunts
My once pleasant dreams
Your voice it chased away
All the sanity in me